Döendet och döden, en naturlig del av livet?
Det vi alla har gemensamt är att vi föds och vi dör. Människor, djur, växter – allt har en början och ett slut. Något som borde anses vara en naturlig del av vårt liv, har i vårt sekulariserade samhälle blivit något vi blivit inlärda från tidig ålder att vara rädda för och undvika att tala om. Döden anses inte vara en del av livet. Inte nu längre. Varför? Förr eller senare kommer vi ju alla att möta den – i våra tankar, i sorgen efter en närstående eller genom att reflektera över vårt eget avsked. Många människor känner ensamhet och saknar gemenskap i dagens samhälle. Den psykiska ohälsan ökar och behovet av att ha en medmänniska att dela sina tankar med blir allt större. I denna kommunikation finns även behovet av att prata om döendet och vad vi tror händer därefter.
Syftet med uppsatsen är att försöka belysa problemen bakom varför vi upplever det så svårt att tala om döendet och döden. Vari ligger begränsningarna? Genom att låta ett antal personer svara på en enkät om döendet och döden, samt litteraturstudier, är förhoppningen att kunna få indikationer på om och i så fall varför människor upplever det jobbigt att prata om ämnet.
En majoritet av de som svarat på enkäten anser sig ha lätt att prata om döendet och döden, men varför gör vi i så fall inte det i större utsträckning? Vad är det som håller oss tillbaka att utnyttja den möjligheten? Inga entydiga svar kan utläsas ur enkäten, bara att behovet upplevs som stort. Flera av de frågor som utgör enkäten upplevs som svåra och obekväma att svara på och man vågar inte öppet ta ställning. Kanske är det likadant med spontana samtal kring ämnet; man är osäker på andras reaktioner, man har svårt att hitta rätt ord och orolig för de känslor som uppstår, både inom sig själv och hos andra. Resultaten från undersökningen ligger i linje med den rapport som Fonus har publicerat 2025 och som belyser svenskarnas sätt att se på och hantera döendet och döden.
Målet med undersökningen är att försöka hitta svar på VAD kan vi göra som enskild individ, som medmänniska och som en del av vårt samhälle för att underlätta att hantera döendet och döden till att bli något naturligt, vackert och rofyllt i stället för något mörkt och skrämmande; HUR kan vi nå ut till varandra – hur kan vi ”marknadsföra” vår medmänskliga närvaro som en tillgång utan att det upplevs som integritetskränkande; NÄR i livet är det lämpligt att närma sig varandra och tala om döende och död? Kan SER-terapi vara en terapiform att närma sig den rädsla och ångest vi känner inför döendet och döden? Vilka verktyg inom SER-terapin skulle i så fall kunna vara effektiva?
Helt kort belyses även inställningen till aktiv dödshjälp; en fråga som blir alltmer aktuell och som börjar debatteras alltmer frekvent, inom sjukvården såväl som av andra aktörer inom samhället och inom politiken.
Döendet och döden, en naturlig del av livet? Ett examensarbete av SER-terapeut Yvonne Nyman